Denna bok har utgått från förlaget. Men här finns den att läsa i PDF-format. Det som står på sida 2 om copyright är inte längre aktuellt, förlaget har överlåtit manuset till författaren (mig) och jag lämnar det fritt för kopiering och spridning.
Ett återbesök
Före
Det har 2021 år gått femtio år sedan Gösta Ehrensvärd gav ut ”Före efter – en diagnos” som vållade en enorm uppståndelse. Den gavs ut i oktober 1971. Bara ett par månader innan hade den fjärde bemannade månlandningen gjorts och fordonet som användes på månytan fick pryda ena hälften av bokens omslag, som ett exempel på situationen FÖRE. Månfordonet fick bli en symbol för den parentes av hejdlös energiförbrukning som vi ännu ett tag är inne i. Andra delen av bokens omslag är en cykel, och får illustrera ett samhälle EFTER kollapsen, när en balans återskapats.
Bästsäljare
Boken ledde till en flodvåg av debattartiklar och inslag i TV (detaljerat analyserade av David Larsson Heidenblad i ”Framtidskunskap i cirkulation. Gösta Ehrensvärds diagnos och den svenska framtidsdebatten 1971–1972”, Lunds universitet 2015). ”Mot slutet av januari 1972 stod det också klart att Ehrensvärds diagnos hade blivit en bästsäljare. Boken toppade Vecko-Journalens lista över de mest säljande böckerna i landet”.
Prädd
Ehrensvärd skrev ingalunda boken i ett komplett vakuum. Exempelvis skrivs och utges samma år Barry Commoners ”The closing circle”, en slags introduktion till ekologi, där man finner konstateranden som ”The present system of production is self-destructive; the present course of human civilization is suicidial.” Här hemma ger Georg Borgström samma år ut ”Brännpunkter: mänskligheten inför sitt ödesdecennium” och 1971 är också året då Björn Gillberg i TV tvättar skjortor i mjölkersättningsprodukten Prädd (som strax efteråt försvann från marknaden). Gillberg hade 1969 givit ut ”Hotade släktled” och redan 1967 hade Hans Palmstierna förmedlat liknande budskap i sin bok ”Plundring svält förgiftning”, för att ta några exempel.
Vidare mot kollapsen
Med enkla räkneexempel och grafer gör Gösta Ehrensvärd uppskattningar av hur länge som viktiga metaller och fossila fyndigheter kommer att räcka med vår exponentiellt skenande förbrukning och en ständigt ökande global befolkning. Även den tillfälliga hjälpen från kärnkraft kommer att utebli då uranet blivit för sällsynt för att löna sig att bryta. Dessutom kommer redan gjorda investeringar bokstavligen att krackelera då exempelvis dammar för vattenkraft i ett perspektiv av hundra år kommer att både åldras och slamma igen. Även relativt små störningar i tillgång och leveranser kommer att kunna få vittgående konsekvenser.
Han konstaterar torrt att oavsett energikälla till elproduktionen så måste denna ske genom en generator och en generators hjärta är lindade koppartrådar. Undantaget är solpaneler, men även här måste den bildade elen transporteras i kopparledningar. Från vår egen, numer tomma, Falu koppargruva som en gång stod för två tredjedelar av världens kopparutvinning, vet vi att även de rikaste koppargruvor någon gång är uttömda. Hur blir det om några hundra år med den koppar som skall möjliggöra produktion och distribution av el?
Matkris
En kollaps i tillgång på metaller och energi är allvarlig nog, men som boken frågar: ”Vad är egentligen vinsten med att ha obegränsad kraft i ett samhälle under svältsammanbrott?” En genomgång av jordens arealer tyder på att det mesta av den mark på som går att hållbart odla redan är uppodlad och dessutom stadd i stark minskning som följd av ständigt byggande av nya hus, vägar och flygplatser. Den tillgängliga odlingsarealen per människa bestäms därför främst av den globala folkmängden. Tillgänglig statistik när boken skrevs gav resultatet 2000 kvadratmeter odlingsmark per person. En prognosticerad fördubbling av världens befolkning (som inföll 2017) ger därför hälften så stor areal per person, 1000 kvadratmeter. Marginalerna minskar alltså snabbt med ökande folkmängd och Ehrensvärds bedömning är att kollapsen troligen kommer att orsakas av svält snarare än av brist på energi och metaller.
Efter
Ehrensvärd försöker göra sig en bild av världen några hundra år in i framtiden när kollapsen kommer och när den stora svälten breder ut sig med anarki och krig om krympande resurser. Men han funderar även över den nya civilisation som sedan möjligtvis kan börja utvecklas, när folkmängden åter kommit till en nivå som motsvarar jordens bärkraft. En civilisation som med nödvändighet får hämta sin energi från andra källor än kol, olja och fossil gas. Ett samhälle där fokus, efter en lång period av global hunger, med nödvändighet ligger på att få fram mat (och som han därför kallar agrarsamhället). Och då talar vi om matproduktion utan den enorma draghjälp jordbruket idag får av fossilberoende teknik.
Han ställer sig även frågan om hur mycket av våra vetenskapliga landvinningar som kan överleva de många åren av svält och krig som väntar. Kan öar av civilisation skapas där avancerad kunskap kan hållas levande? Hans associationer går till de slutna kloster där, i en dominerande krigisk och analfabetisk värld, munkar och nunnor under de kritiska seklerna efter Romarrikets fall, fortsatte att läsa och kopiera de skrifter som på så vis förmedlat antikens tänkande till oss.
Ett tidsdokument
Omläsningen idag leder mig samtidigt till flera iakttagelser om hur diskussionen förändrats och fokus delvis förflyttats. Den försiktiga optimism som då ännu fanns kring fusionens möjlighet har tagit stryk efter ytterligare 50 års resultatlöshet (trots att vi genom EU är med om att lägga tiotals miljarder euro på den experimentella fusionsreaktor som just nu byggs strax norr om Marseille). Ehrensvärd garderar sig också och talar om de två olika scenarierna, med och utan energi från fusion.
Å andra sidan var det 1971 svårt att förutse den enorma utveckling som solpaneler för elproduktion skulle genomgå. Inte ens den på omslaget avbildade månfarkosten drevs av solpaneler. Samma sak gäller vindkraft som först de senaste tjugo åren börjat bli något att räkna med.
Klimatfrågan har idag en ofantligt mycket större tyngd jämfört med i Ehrensvärds bok, där problemet bara ägnas ett par rader. Charles Keeling hade endast sedan 1958 bedrivit de sedermera världsberömda mätningarna (som skulle bli Keeling-kurvan) av atmosfärens koldioxid på Mauna Loa. Den fulla insikten om konsekvenserna av den ständigt ökade halten av koldioxid man börjat kunna se år från år hade ännu inte genomsyrat forskarsamhället. Det är istället förgiftning som vid denna tid, bara nio år efter Rachel Carsons Tyst Vår (1962), är det helt dominerande ämnet.
Som tidsdokument bryter boken av mot den starka vänstertrend som dominerar Sverige vid denna tid. Året innan, 1970, hade Jan Myrdal med ”Kina – Revolutionen går vidare” förstärkt den positiva bild av Kina som han grundlagt 1963 med ”Rapport från kinesisk by”. Ehrensvärd är befriande opåverkad av de Kina-vänliga stämningarna och konstaterar, i diskussionen om den globala befolkningsökningen, kort och koncist att Kina är en diktatur.
Ett återbersök
Ehrensvärds huvudbudskap är att ju snabbare vi förbrukar jordens resurser och desto högre nivåer av material- och energikonsumtion vi vänjer oss vid, desto svårare blir omställningen till realiteter och desto kortare tid får vi på oss att förbereda oss för den gigantiska omställningen. Kan vi samfällt skära ner på resursförbrukningen får vi längre tid på oss att förbereda oss för återgången till ett hållbart samhälle. Han stöder sig på datorsimuleringar och rekommenderar
” 1. Minska uttaget av fossilt kol och metaller med 75%.
2. Minska naturförstöringshastigheten med 50%.
3. Minska industriinvesteringarna med 40%.
4. Minska matproduktionen med 20%.
5. Minska födelsetalet med 30%. ”
Trots det enorma mediala och politiska genomslag som boken fick, konstaterar vi ju idag, femtio år senare, att det blivit precis tvärtom mot rekommendationerna. Det fossila uttaget har i stället mångdubblats sedan 1971 och befolkningstillväxten fortsätter ohejdat.
Ehrensvärd ger sin bok undertiteln ”En diagnos”. Tragiskt nog skulle ett återbesök idag leda till att patientens (jordens) diagnos blir densamma, förutom att tillståndet ytterligare förvärrats.
De omedelbara och kraftfulla kursändringarna som Ehrensvärd förespråkade vidtogs inte. Därför känns det rent obehagligt att i slutet av boken läsa: ”Om vi skulle komma till globalt samförstånd angående nödvändiga kurskorrigeringar redan nu på 1970-talet, krävs det betydligt mindre uppbåd av kraft och resurser än om vi skulle låta sakerna ha sin gång med halvhjärtat gny och småpyssel framemot 2000, då det verkligen gäller att mobilisera mångdubbla kraftansträngningar i enighetens tecken för att nå målet: En någorlunda friktionsfri övergång från industrisamhället till agrarsamhället, med naturlig och planerad minskning av befolkningstillväxten, utan drastisk massdöd i det kritiska skedet 2050-2100.”
I mellanstadiet fick vi under en timma en mycket märklig uppgift: vi skulle slå upp ”Nu skall vi sjunga” och leta upp Sjösalavals. Refrängens alla blommor skulle vi sedan leta upp i ett ex av Krook-Almquists flora som fröken delade ut och där ta reda på när dessa växter hade sin blomningstid. Det kändes meningslöst och trist. Men ok då, gullviva…jaha blommar i maj. Mandelblom i …maj också. När jag antecknat ”maj” även på kattfot och blå viol ersattes meningslösheten med något som närmast var en uppenbarelse: dessa blommor var inte insatta i sången på måfå utan just för att de alla blommade samtidigt.
Sedan skulle vi försöka reda ut under vilken månad sångens händelser utspelar sig. Jag hittade orden ”uti majsolens sken”. Hm.
Uppenbarligen var sångens upphovsman inte bara känslig för den rytm som blomnamnen i den ordningen bildade utan dessutom välorienterad när det gäller själva blommorna. Jag slängde ett getöga på uppgiften om författaren: Evert Taube. Jaha. Obekant.
Men han skulle bli mer bekant när mina föräldrar införskaffat dubbel-LP:n ”Evert Taube i våra hjärtan”. Jag blev betagen i alla dessa berättelser och iakttagelser – att resa sitt tält under Sydkorsets stjärnor och stämma gitarren till syrsornas sång. Jag lyssnade i timmar till dessa texter och impregnerades av ord och fakta som det skulle ta åtskillig tid att smälta. Betydelsen av ”old” i ”-It’s a very old whiskey my boy, sa han då” var inget jag som 12-åring och utan någon som helst erfarenhet av alkohol kunde gissa mig till.
När jag började mina kemistudier på Chalmers skulle denna kunskapslucka börja fyllas med rika erfarenheter från gasquar och sittningar. Dessutom visade sig utantillärda Taube-sånger vara en gyllene tillgång i just dessa allsångsdominerade sammanhang.
Taube blev en rik källa till kunskap. Överallt i världen hade han varit, och överallt hade han lärt sig växterna, maträtterna, historien. Hans aptit på kunskap verkade omättlig och det var som en snyting i magen när jag i Don Diego Karlsson de la Rosas roman läste en term som jag direkt såg måste vara felaktig. Mina kemistudier hade då fört mig såpas långt att jag direkt kunde beslå honom med dåligt research. Parallellt pluggade jag spanska på kvällarna på Komvux på Hvidtfeldska och fuskade dessutom lite med portugisiskan. Och då började en massa andra frågetecken hopa sig. ”När jag var en ung caballeiro, jag levde i Rio Janeiro” placerar ju oomtvisteligt handlingen i Brasilien, även om det lilla ”de” i stadens namn hoppats över för rytmens skull. ”Caballeiro” är också helt korrekt portugisiska. Men när diktaren sedan berättar att ”En dag på Piazetta Patrulla, jag mötte en stilig fanciula” blir det därför lite konstigt eftersom varken piazetta (torg) och fanciula (kvinna) är portugisiska utan italienska. Något Piazetta Patrulla får man leta förgäves efter i Rio de Janeiro. I nästa vers gör diktaren ”en djup reverencia” och har därmed smidigt bytt språk till spanska som ju inte talas i Brasilien. Han fortsätter på det spanska spåret med att berätta att ”hon svepte sig i sin mantilla” men när hon ”följde mig till min castilla” lämnar han även det hittills korrekta spanska spåret och byter lite brutalt genus på ”castillo” (slott) till ”castilla” som på spanska betecknar regionen Kastilien i Spanien. Och dit var det sannolikt inte han förde sin nya bekantskap tvärs över Atlanten redan första kvällen.
Ett liknande könsbyte utsatts tio miljoner svenskar för varje julafton då Busters vän kocken ropar ”Una minuta, una minuta!”. Vare sig restaurangägaren är italienare eller spanjor är ordet för minut inte feminint (slutande på –a) utan maskulint: minuto, och kocken skulle alltså säga ”Un minuto, un minuto!”
Men vår caballeiro tröttnar strax på det spanska spåret och återgår till italienska när han säger att ”hon hade en röst molto bello”. Emellertid är det italienska ordet för röst (voce) femininum och han borde därför ha sagt ”molto bella”, men då skulle det ju inte rimmat på nästa rad ”och jag spelade på min cello”. Två genusfel alltså. Men vår poet skall göra sig skyldig till ytterligare ett.
Efter bråk om en tom plånbok hämnades nämligen den skönsångande kvinnan och ”gick till Teatro Colonna”. ”Teatro” är maskulinum och teaterns korrekta namn är således ”Teatro Colon” utan något tillagt feminint –a. Men vår diktare har här åter sett sig tvungen till en liten transgender eftersom nästa rad lyder ”och blev direktörens primadonna”.
Nu har det emellertid vad jag vet aldrig funnits någon Teatro Colon i Rio de Janeiro, men väl en i Buenos Aires, en stad som Taube bodde i under flera år. Så man frågar sig slutligen varför Rio de Janeiro över huvud taget nämns i sången om varken piazettan eller teatern finns där och inget annat i staden nämns eller har någon betydelse för texten. Kan det vara så att det hela började med en lek med de (nästan) rimmande orden Janeiro och caballiero?
Sången är copyrightad 1933 och skrevs alltså innan resor till kontinenten blockerades av Andra världskriget. I Taubes konstnärsdominerade umgängeskretsar kan man därför förmoda att det fortfarande restes flitigt till såväl Italien som Spanien och att en del förkovrat sig i dessa språk. Kanske ett eller annat ögonbryn höjdes inför de friheter diktaren tog sig.
Romanen ägnar 4000 sidor till att söka det förflutna. Ger romanen en sann bild av det författaren söker?
Nej, romanen måste ses i första hand ses som en skapelse, inte som en dokumentation. Det står snart klart att författaren inte eftersträvar en sann bild av sin barndom eller sin ungdom. Flera uppenbara skillnader mellan romanen ovh verkligheten uppenbarar sig. Här är några.
vi kliver av på Trollhättans centralstation.
vi började
När man på franska vill tala om ett ”stående uttryck” säger man ”expression figée” som egentligen betyder ”stelnat uttryck”. Verbet ”figer” vetyder nämligen ”stelna, koagulera, levra sig”. Det svenska uttrycket ”levra sig” är i själva verket besläktat med substantivet ”lever”, eftersom detta organ, jämfört med andra inälvor som tarmar, närmast förefaller vara en stor fettklump och påminner om kopklumpat, koagulerat, stelnat blod. Med tanke på leverns livsviktiga roll i kroppens fysiologi skulle man kunna tro att substantivet lever är besläktat med verbet leva (som ju i presens dessutom heter just ”lever”), men så är inte fallet. Organets namn är besläktat med det grekiska ordet liparos med betydelsen ”fet, smord”. I den grekiska traditionen kunde ”smord” även mer specifikt betyda ”den till konung smord”, i en tid där en härskare snarare smordes till konung än kröntes. Det finns emellertid i grekiska ytterligare ett ord som betecknar ”smord” nämligen ”kristos” eller i latiniserad form ”kristus”. ”Kristus” togs i tidig kristendom upp som ett sätt att beteckna Jesus från Nazareth, då med konnotationen att han var den till konung smorde, och hans anhängare blev så småningom kallade ”kristna” och den religion som byggdes upp kring det allt vidlyftigare narrativet fick namnet ”kristendom”. Det förstnämnda grekiska ordet för fet, liparos, har använts inom den medicinska och kemiska nomenklaturen för att konstruera termer som lipider, lipoproteiner, liposom med flera. Går vi tillbaka till franskans figer ’stelna’ så är det av latinskt ursprung, nämligen från feticare ’bli som fett’ vilket i sin tur kommer av ficatus som betyder ’lever’!
Romanen ägnar 4000 sidor till att söka det förflutna. Ger romanen en sann bild av det författaren söker?
Nej, romanen måste ses i första hand ses som en skapelse, inte som en dokumentation. Det står snart klart att författaren inte eftersträvar en sann bild av sin barndom eller sin ungdom. Flera uppenbara skillnader mellan romanen ovh verkligheten uppenbarar sig. Här är några.
Den icke-existerande brodern. Marcel Proust fick vid 3 års ålder en lillebror, Robert, som han utvecklade en nära kontakt till och som han livet igenom umgicks flitigt med. Det skulle så småningom ochså bli Robert som sammanställde de manus som utgör de sista tre delarna av romanen och såg till att de blev utgivna. Romanens berättare, som är synnerligen utförlig om sin familj med alla mor- och farföräldrar och deras syskon, om ”grandoncle” och kusiner till föräldrarna, denne släktkäre berättare nämner inte med ett ord någon broder.
Francoise. I romanen har familjen hela tiden en och samma hushållerska, och man får följa hur hon åldras och så småningom börja svära över trapporna som blir allt svårare för henne. Eftersom hon dagligen tagit hand om berättaren alltsedan han var barn, känner hon honom mycket väl och berättaren återkommer till hur hon med åren blivit mycket mer än en hushållerska. Genom hela romanen med dess myllrande persongalleri och oväntade metamorfoser, intriger och förbindelser, står Francoise som en stabil motvikt. I själva verket hade familjen, som alla andra borgerliga familjer, en lång räcka av hushållerskor och pigor och det kan sägas vara först under åren 1913-21 som det i Prouts liv kom in en hushållerska, Céleste Albaret, som skulle likna Francoise i stabilitet och närhet. I den Francoise som författaren porträtterar läggs så småningom in en hel del av Céleste, men hon fanns inte i hans liv förrän strax efter att första delen av romanen givits ut och i själva verket blir Celestes första uppgift att distribuera dedicerade exemblar av den rykande färska Du Côte de chez Swann till olika personer i Paris.
Förgreningar 